.....vara på dagarna och riktigt suga ur det sista goda i semestern, är vad jag gör nu.

Min sista semestervecka startar idag. Dagen har innehållit en resa till Kalmar där vår Elvis varit på återbesök.

Vår älskade Elvis som i höst fyller 9 år, blev trött och ville varken gå ut eller ens äta ost för ca 2 veckor sen.

Vi tog honom till vetrinären som upptäckte en tumör på mjälten och 9 dl blod i buken. Det bli akutoperation och vi visste inte ens om han skulle vakna igen. Så fruktansvärt!! Vi som trodde att han fått borelia på sin höjd....Redan efter operationen så meddelade vetrinären att de såg några fläckar på levern och befarade det värsta att tumören var en cancertumör. Hela världen stannade och under mig öppnades en svart avgrund- min Elvis sjuk! Hur var hände detta? Händer det oss? Det kan inte vara verkligt?

Vi åkte hem utan hund och försökte förstå....Dagen efter fick vi hämta hem en svag liten Elvis. Men helt otroligt så har han kryat på sig och en liten del av mig Hoppades att de hade haft fel i sin tro om tumören...det finns ju mirakel!

Men så igår fick vi beskedet, Elvis har cancer som har spridigt sig. Det kändes som livet rann ur mig! 

Hundar med denna diagnos har igenomsnitt 1 år kvar. Det enda vi kan göra nu är att njuta av vår underbara hund och ta vara på varje stund med honom, vår älskade Elvis. Det känns så orättvis, varför Elvis!?

Ibland kan jag inte sluta gråta och ibland ler jag och njuter av stunderna med honom. Att börja jobba på måndag känns inte rätt och så fruktansvärt att inte få vara nära honom varje sekund. 

Men livet stannar inte upp utan fortsätter rulla vidare. 

Jag tillåter mig själv att känna all denna sorg och all denna glädje, för det är trots allt livet!

Kram

A